KALLT VATTEN, VARMT BLOD

Värmen i bilen är uppskruvad till max, fläkten arbetar frenetiskt och den gamla stereon raspar ur sig Jimmy Cliffs ”Sitting in limbo”. De immiga glasrutorna gör sitt bästa för att isolera den kallfuktiga januariluften från att angripa min bara rygg när jag kämpar med att trä in armarna i våtdräkten. Det är trångt och besvärligt att få det tjocka gummit över lemmarna halvliggande i baksätet. Bilen gungar från sida till sida av mitt kämpande. Utanför hör jag röster från två personer som närmar sig bilen. De tystnar när de passerar för att strax efter återuppta samtalet med låga tonlägen. Immiga rutor, gungande bil och reggae på en öde parkeringsplats vid havet kan nog lätt missförstås. Varm av gymnastiken som ombytet innebar ökar ivern efter att snart få en välkommen dos av den energi som sinnet och kroppen har ett skrikande behov av. Vågor, kalla som varma, är näring för surfare världen över vare sig de intas i en 6 mm tjock våtdräkt eller i shorts. Detta behov är inget som blivit påtvingat eller är ärftligt. Det är ett val.

De tjocka trefingers-handskarna gör det besvärligt att knäppa loss spännbanden som håller brädan på takräcket. Jag borde ha lossat dem innan jag bytte om. Nu vill jag inte dra av mig handskarna och sedan åter igen behöva genomgå proceduren att få våtdräkten utanpå skaften och sluta tätt. Första spännbandet är loss. Nu gäller det att använda ena handen till att hålla ner brädan hårt så att inte någon vindby kastar iväg den. Snart har jag brädan placerad på en liten snödriva bakom bilen. Lite mer wax behövs på. Det som sitter på har hårdnat rejält på vägen hit och greppet försvunnit. När jag sitter på knä i snön och drar waxkakan med cirkelrörelser över däcket blir jag påmind av en liten lärdom från en parkeringsplats i Portugal för många år sedan. Ivrig över att snart få paddla ut i de perfekta vågorna i den varma solen satt jag hukad över min då helt nya bräda och waxade den liggande på asfalten. Snart blir jag avbruten av en förbipasserande engelsk surfare: - Vad fan håller du på med! Botten på brädan är den magiska sidan! Den grova asfalten hade då redan gett brädan några hjärtskärande små sprickor i glasningen. Denna lektion i väsentlig surfkunskap medförde att jag nu hade brädan på den mjuka snön.

Trots nytt kokosdoftande wax på och nyinköpta glasfiberfenor ser brädan knappast ut som något man ser under fötterna på Kelly Slater på en båttripp i Indonesien. Istället är den tjock och bred med massor av svarta friktionsfläckar från våtdräkten och handskarna. År av surfing i kallt vatten har gett insikten att extra volym i brädan är praktiskt för att bära upp de extra kilon neopren som i sin tur är nödvändigt för överlevnad. Tillsammans med en helt svart våtdräkt blir bilden av denna vintersurfare långt från de solbrända surfproffsen med trendiga boardshorts och sponsorlogos-täckta nya brädor som fotograferna oftast riktar objektiven mot. Kanske borde jag köpa en röd, gul eller grön våtdräkt nästa gång? Det skulle ge en färgklick och bra kontrast till den gråsvarta kulissen som det svenska klimatet ofta iscensätter vågridning med på vintern. Eller kanske skaffa färgstarka boardshorts i några storlekar större än mitt midjemått och ha dem utanpå våtdräkten? Nej, ”realitycheck”, det skulle inte innebära att fotografer flockas på de vindpinade surfspotsen, sponsorkontrakt skrivs under, bikiniklädda skönheter väntar på parkeringen eller min egen surfupplevelse når en högre nivå. Satsar nog hellre mina slantar på en ny tjock och bred bräda. Men den får förstås gärna ha fina röda rails.

Jag väljer att paddla runt det område där vågorna bryter. Det är den långa vägen. På sommaren och hösten hade valet istället blivit att gå i närmare udden, dyka genom några set av vågor och snabbt vara i line-up. Nu känns inte tanken på att behöva dyka genom flera 2-gradiga vågor särskilt attraktiv. Kylan gör sig ändå påmind när det sipprar in lite vatten i dräkten genom dragkedjan på bröstet. Det biter till lite i skinnet men snart är dropparna uppvärmda av kroppstemperaturen. Det är en lite konstig känsla att vara riktigt behagligt varm under dräkten i det dödligt kalla vattnet och kulingvinden. När jag några minuter senare fångar dagens första våg, rusar med den nedför udden och drar ena handen genom dess face är det varmt blod som skär genom kallt vatten. En behaglig rysning drar genom kroppen, övergår i upprymdhet och en längtan efter mer. Det finns ingen tvekan över varför jag befinner mig här precis just nu.

Efter flera surfade vågor kommer en ensamhetskänsla smygande. Sittandes på brädan hundra meter från stranden i ett landskap uppbyggt av olika nyanser av grått kan vara en bidragande orsak. En annan kan vara behovet av att få dela upprymdheten och glädjen med någon annan. Då och då kastar jag en blick över axeln mot parkeringsplatsen. Efter någon timma dyker slutligen en rostig liten bil upp. Ur den hoppar mannen i den vita våtdräkten. Jag anande att han skulle dyka upp. Mannen i den vita våtdräkten är en av dem som sällan saknas i vattnet när det finns bra vågor. Det har nu börjat falla stora snöflingor från ett blåsvart moln och vit våtdräkt smälter in i omgivningen lika mycket som svart. I line-up växlar vi några ord med varandra som vanligt. Jag ger min sammanfattning av hur förhållanden varit och han nickar och säger att det troligtvis kommer att bli ännu större vågor närmaste timmarna.

Efter ett antal surfade vågor upphör plötsligt snöfallet och solen bryter igenom mellan molnen. Jag är då på väg att paddla ut igen efter en våg när dagens största och mest perfekta set dyker upp. Mannen i vit våtdräkt är i perfekt position och fångar den tredje vågen i setet. En sen take-off, utdragen bottom-turn , kraftfull vertikal attack mot vågläppen, nedför facet igen, ny bottom-turn. Därefter placerar han sig högt upp, greppar railen och är snart omsluten av vågen. Solens starka strålar gör vattnet transparent grönt och jag kan se honom genom vågens baksida när han passerar mig. Jag skriker rakt ut av lycka. Nästa våg som dyker upp är av samma fina kvalitet och jag paddlar för kung och fosterland för att fånga den. En väldigt sen take-off följer. Ingen bottom-turn. Istället spolas jag runt i en tvättmaskin av vatten, skum och någonstans en bräda vid andra änden av leashen. När jag kommer upp med huvudet ovanför ytan igen befinner jag mig vid strandkanten och brädans nos har tuggats på av några hungriga stenar. Signalerar ”hej-då-nu-får-det-räcka-för-mig-vi-ses-nästa-gång-det-blåser” med handen till mannen i den vita våtdräkten och småspringer sedan upp till bilen. Vilken surfdag! En av årets bästa! Jag känner hur det iskalla vattnet har fyllt våtdräkten efter spolningen. Blodet som rinner i vintersurfaren är däremot riktigt varmt.

Tony Johansson

Kallt vatten, varmt blod
publicerad i Nordic Surfers Mag #1